Jag har aldrig varit en riktig åh-hej-du-är-min-bästa-vän-person. Eller jo. När jag var yngre hade jag några bästa vänner. Men sedan blev det inte mer med det.

Jag har ett par riktigt bra vänner som jag inte vet vad jag skulle göra utan, och jag berättar i princip allt för dem. Med dem kan jag vara mig själv till hundra procent och behöver aldrig dölja någonting. Faktum är att jag inte har särskilt mycket att dölja. Dock har jag inte bara EN enda person som jag känner att, det här, det är min bästa vän.

Det närmsta en bästa vän jag har just nu är egentligen min mamma. Henne kan jag också berätta allt för och hon ser dessutom alltid på mig när något är fel. Hon har en inbyggd Emelieradar och därför är det väldigt svårt att dölja saker för henne.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att ha en enda allra bästa vän igen. Helt ärligt så har jag svårt att tänka mig det just nu. Men man vet ju aldrig.