KUL ATT MAN ÄR UTMOBBAD AV SIN FAMILJ. Sitter här ensam i baksätet och känner mig övergiven och utanför. Slänger trånande blickar på framsätet då och då. Men jag sitter kvar här, gör inga utfall eller så. Klagar högljutt då och då om hur ensam jag känner mig. Men de bara skrattar. De förstår inte min smärta.